I Nepal

Vi hade några lugna, härliga timmar tillsammans med barnen igår. Vi spelade lite brädspel, spelade datorspel, tittade på bilder och filmer i min dator och dansade. Vi vilade lite grand och hade det bara mysigt tillsammans. Det är så härligt att bara vara här och att vara tillsammans med dem. De är alla så ljuvliga och underbara! Jag önskar vi kunde träffas oftare.

I torsdags eftermiddag hade vi besök av tre svenska läkare som är i Nepal under en tid genom ett Sida-projekt. Det var verkligen jätteroligt att träffa dem och få höra om deras erfarenheter från de nepalesiska sjukhusen. De tyckte också att det var roligt att besöka Step och våra barn och de var imponerade av verksamheten, vilket naturligtvis gladde. Jag önskar att vi hade mer tid än endast några timmar. Vi hade verkligen trevligt tillsammans!

De hade med sig lite olika små presenter till barnen. Bl a hopprep och lego. Elliot fick ha lite legoundervisning.

I torsdags förmiddag gick vi till en gammal god vän, Robin. Han är rektor för den skola, som de barnhemsbarn jag arbetade med hösten 2003, gick på. Den var Robin som larmade polis när alla barnen blev kidnappade och han var ockspå med när polisen hittade barnen. De 25 barnen blev ju utplacerade på nya barnhem, alternativt for tillbaka till sina hembyar. Det var dock en pojke som stannade kvar hos Robin och han har bott tillsammans med rektorn och hans familj på skolan sedan 2004. Han heter Santosh och vi har träöffats alla gånger jag har varit i Nepal sedan 2003. Det är alltid oerhört känslosamt – även denna gång. Han var sex år när jag bodde på hans barnhem och nu är han 16 år och har klarat alla tio åren i skolan. Han pratar jättebra engelska och vi pratade lite minnen. För första gången berättade han lite om kidnappningen för mig, men vi pratade också minnen från när jag var på hans barnhem. Han vet ingenting om var de andra barnen är. Det var sorgligt att säga hej då, men jag hoppas vi träffas snart igen. Santosh och rektorns barn stod på balkongen och vinkade när vi gick iväg och det var en märklig känsla att gå därifrån.

I onsdags gick vi till barnhemmet vid tvåtiden. De yngre tjejerna hade redan kommit hem från ders prov-skrivningar i skolan och de tre äldre kom lite senare. Ovan Rista och Kabita, som precis haft finals exam i “Health” och “Moral”.

Vi började spela lite olika spel och lite annat. Rista och Elliot gör 4 i rad och Guddu tittar på. Elliot har verkligen roligt tillsammans med tjejerna. Lucas också. Han står ut med att de bär omkring på honom den mesta av tiden. Just denna onsdageftermiddag ligger han dock och sover hela tiden i en av tjejernas sängar.

Christian och Yuta gör “Plockepinn” och en del tjejer går igenom alla mina bilder på min dator för tionde gången. Favoritbilderna är mina julbilder med min pappa som tomte!

Sedan hittar tjejerna ett litet sår på Elliots fot och lyckan var total när de fick tvätta och plåstra om.Till Mellis denna dag blev det extremt stark nudelsoppa och Elliot kämpade som attan med att få i sig den. En liter vatten gick det åt! När jag på knagglig nepalesiska försökte säga att vi inte äter så mycket stark chilli i Sverige såg de otroligt förvånade ut!

Efter Mellis blev det den dagliga dansuppvisningen. De älskar verkligen att dansa och nu har jag börjat filma dem också med min mobil och de är så förtjusta i att först dansa och sedan se på sig själva.

Vi avslutar allihopa med en hysteriskt rolig Bollywood-dans!