I Nepal

När vi kom ned till barnhemmet efter lunch idag, var barnen sysselsatta med lite olika saker. En del gjorde läxor, Mina förberedde mellanmålet och några spelade karon.

Neru lagar så väldigt god mat och här blandar hon rispuffar, olika grönsaker, potatis, olja, massa olika kryddor och det blir toppengott!

Mitho cha! (Mycket gott!)

Det nya matbordet som tillverkades för ett år sedan är verkligen bra.

Sedan smygstartade alla med att fira morgondagens festival – Holi. Det är en festival där det goda strider mot det onda och där det goda så klart vinner. Man kastar vatten och röd färg på varandra under hela dagen och det är visst helt galet. Det är den enda stora festival som jag aldrig har firat här så det skall bli riktigt kul imorgon! Många barn tjuvstartar med vattensprutandet lite innan och våra barn stod på balkongen och kastade fyllda vattenpåsar på varandra – men framförallt på förbipasserande. Förut började man visst mer än en vecka innan själva Holi, men det har man satt stopp för nu. Dock går det nog inte att komma undan att de smygstartar en dag i förväg… När Elliot och jag gick hem nu ikväll, var det fullt med barn på gatorna som också hade börjat fira Holi en dag för tidigt och vi var genomvåta när vi väl kom hem!

Rajeev, världens bästa manager! Medan tjejerna läste läxor igår, satt vi och drack te en stund och diskuterade vad vi behövde göra. Bl a beslutade vi oss för bygga en ny och större hylla i lekrummet så att alla tjejer får var sin stor hylla där de kan försvara sina egna grejer. Vidare, bestämde vi oss för att låta bygga ytterligare en liten skrivbänk till the study room samt ytterligare en stor hylla till köket. Vi bestämde vi oss också för att hyra det sista tomma rummet i hela huset. Från början hyrde vi endast en våning i det blåa hyreshuset. Därefter har vi utökat rum för rum och nu har vi hela huset för oss själva – med undantag från ett litet rum jämte köket. Det har landlorden, husägaren, tidigare haft för sig själv, men nu har han börjat prata om att hyra ut även det. Skulle någon annan hyra det, skulle det sannolikt flytta in en familj på ca 8 personer i det lilla rummet och hyreshuset skulle inte längre endast vara “vårt”. Som det är nu, är vi de enda hyresgästerna och vi behöver inte låsa de olika rummen på de olika våningarna. Detta lilla rum, som kostar runt 300 kr i månaden, behöver vi alltså egentligen inte, men det är värt det för att huset även i fortdättningen skall kännas helt som vårt. Lanlorden kommer säkert gilla detta, för det är enklare för honom att ha endast en hyresgäst än flera olika. Ett sådant här hus, brukar normalt sett ha uppåt tio hyresgäster och för landlorden är det mycket jobb att samla in hyror och vräka hyresgästerna som många gånger inte kan betala. Vi, som enda hyresgästen och som alltid betalar i god tid och ofta flera månader i förväg dessutom, är ett drömmen för honom!

Slutligen beslutade vi oss för att ta emot ytterligare en flicka, alltså en tolfte flicka. Det gör vi när alla final exams är färdigskrivna och när det nya läsåret börjar i april. Det skall bli spännande!

I söndags förmiddag gick vi runt lite i stan medan tjejerna var i skolan och skrev sina exams. Vi gick runt och passade på att träffa vänner och bekanta som vi ju inte träffat på ett år. När vi sedan gick hem för att äta lunch, hamnade vi mitt i någon religiös ceremoni hemma, som kvinnorna i våra vänners familj deltar i varje dag tillsammans med sina närmsta vänner. 30 vackra sari-klädda kvinnor fyllde hela vardagsrummet och jag blev så klart nedtryckt på golvet jag också. Elliot tog sin iPad och gled smidigt iväg… Där fick jag sitta och lyssna på böner på hindi! Gurun, kvinnan som höll i allting, hade med sig ett usb-minne som hon stack in i en dator och sedan började alla be ihop med henne och ljudfilen. Festligt! Efter en timme smög jag lite diskret iväg och lämnade denna nepalesiska variant av syjunta.:-)

Elliot och jag tog då världens mest långsamma cykeltaxi till barnhemmet. Bromsen funkade inte heller, så i en nedförsbacke fick vi upp sådan hög fart att både Elliot och jag blev skräckslagna. Rickswa-föraren skrek åt alla att flytta på sig, vilket alla gjorde utom de sävliga korna så klart! Attan, vad det gick undan och fy tusan vad rädda vi var! När backen var slut, hoppade vi av för då hade Elliots ett års långa längtan av att åka rickswa tagit slut. När vi klev av, drog vi med oss hela sätet ned i backen och den lille gubben började frenetiskt att laga. Vi gick sista biten, men dricksade ordentligt. Han verkade behöva göra lite investeringar.

Väl framme på barnhemmet, hade tjejerna precis kommit hem från tre timmars provskrivning och de satt återigen och pluggade inför morgondagens prov. Elliot slog sig genast ned mitt emot Yuta och tog upp sina egna skolböcker hemifrån.

Neru gick runt och bjöd på clementiner.

Höjdpunkten denna eftermiddag var nog att titta i Elliots mattebok, Igelkotten. Här tittar Parmila, Shakira, Smitri och Mina i boken med största fascination.

Jag kan hjälpa dem med det mesta, eftersom all undervisning, utom nepali-undervisning, sker på engelska. Vidare, kan jag inte hjälpa tioåringarna med matematiken – den är på tok för svår för mig. Christian, vi saknar dig!

Sedan efter någon timmes läxläsning, gick vi ut utanför huset och lekte. Vi spelade badminton och fotboll.

Därefter var det återigen dags för läxläsning, men denna gång med en inhyrd läxläsare. I vanliga fall jobbar Bikki, Rajeevs yngre bror, som läxläsare en och halv timme varje eftermiddag med dem. Men under provtider, anställs en än mer professionell läxläsare under en månads tid.