I torsdags förmiddag gick vi till en gammal god vän, Robin. Han är rektor för den skola, som de barnhemsbarn jag arbetade med hösten 2003, gick på. Den var Robin som larmade polis när alla barnen blev kidnappade och han var ockspå med när polisen hittade barnen. De 25 barnen blev ju utplacerade på nya barnhem, alternativt for tillbaka till sina hembyar. Det var dock en pojke som stannade kvar hos Robin och han har bott tillsammans med rektorn och hans familj på skolan sedan 2004. Han heter Santosh och vi har träöffats alla gånger jag har varit i Nepal sedan 2003. Det är alltid oerhört känslosamt – även denna gång. Han var sex år när jag bodde på hans barnhem och nu är han 16 år och har klarat alla tio åren i skolan. Han pratar jättebra engelska och vi pratade lite minnen. För första gången berättade han lite om kidnappningen för mig, men vi pratade också minnen från när jag var på hans barnhem. Han vet ingenting om var de andra barnen är. Det var sorgligt att säga hej då, men jag hoppas vi träffas snart igen. Santosh och rektorns barn stod på balkongen och vinkade när vi gick iväg och det var en märklig känsla att gå därifrån.
