Äntligen!
Väl framme i Kathmandu, åkte vi direkt från flygplatsen hem till Rajeev och hans familj, där vi bor när vi här. Vi åt efterlängtad Dahl Baht lite snabbt och sedan promenerade vi ned till Step. Barnen var uppe på terassen och när vi kom sprang de runt i cirklar och skrattade och tjöt så de glömde av att springa ned och öppna entrédörren för oss. Det dröjde en stund tills de hade skrattat färdigt innan de sprang ned och släppte in oss.
Lucas hade så bråttom ned till barnhemmet att han inte hann ta av sig ögonbindeln från flygplanet…. De var ju dessutom väldigt praktiska att ha på sig senare, när man är lite blyg och skall träffa tjejerna för första gången på länge!:-)
Kathmandu är sig likt. Dock blir det nog en aning renare för varje år.
Attans så roligt det var att se tjejerna igen! De var sig lika, men så stora de har blivit! PlussPlusset (små plastbitar man bygger ihop) vi hade med oss hemifrån var en riktig succé att sitta och pyssla med.
Likaså gummibanden som man gör armband av. Dock verkade de tycka plastbottnarna och “virknålarna” vara krångliga och övergav dem ganska snabbt. Istället använde de sina fingrar och tår för att tillverka gummibandsarmband.
I veckan har de i Nepal firat Tihar, eller Diwali som det också kallas. Det är ljusets festival och man tillber välståndets gudinna, Lakshmi. Det är en väldigt trevlig och mysig festival, högtid, men tyvärr missade vi alltså den denna gång, eftersom vi åker först i morgon bitti. 
