Johan Norberg visar i denna graf hur utvecklingen har gått framåt och hur mycket bättre världen har blivit det senaste decenniet.
Under de tjugo år som vi regelbundet har besökt Nepal och ibland dessutom stannat riktigt länge i landet, tycker vi oss också se detta med egna ögon. Så väldigt mycket har hänt i Nepal under dessa tjugo år vi varit här och bara sedan vi startade The Step år 2008 ser vi stora förändringar. Notera att nedan text är högst subjektiv och endast berättar vad Christian och jag upplever oss se. Ingen som helst djupare efterforskning ligger bakom texten, utan bygger endast på personliga och anekdotiska erfarenheter.
När vi började planera för Step, var det verkligen inte många barn som fick möjlighet att gå i skolan och framförallt väldigt få flickor. Och av de som ändå gick i skolan, var det ännu färre som hade möjlighet att gå färdigt hela grundskolan och därmed ta grundskoleexamen. De flesta som gick i skolan, gick endast några år innan de ansågs behövas bättre hemma igen. Idag ser det helt annorlunda ut. Väldigt många fler går i skolan och många tar grundskoleexamen. Detta berättar de olika skolorna vi har kontakt med, men framförallt ser vi betydligt färre barn ute på gatorna under dagtid som leker eller bara driver omkring. De är numera istället i skolan! En annan anledning till att vi ser färre barn ute på gatorna är sannolikt också resultatet av att kvinnor helt enkelt föder färre barn. Färre barn föds i Nepal idag och de barn som föds lyckas man dessutom hålla betydligt friskare och hälsosammare.
Fler kvinnor arbetar och tjänar egna pengar. För tjugo, och även tio, år sedan var det faktiskt väldigt ovanligt att vi såg kvinnor som arbetade i servicesektorn, alltså den sektor vi framförallt kommer i kontakt med. Idag möter vi lika många kvinnor som män på restauranger, i butiker etc. Som en parantes kan vi även nämna att vi ser väldigt mycket färre kvinnor i traditionella kläder, dvs i sari och kurta salwar. Förr var det endast den typen av kläder som kvinnorna bar. I princip aldrig såg vi kvinnor i västerländska kläder ute på gatorna, medan vi idag nästan sällan ser det till vardags. Min egna jättegoda väninna t ex, hade endast sari för 15 år sedan som nygift. Några år därefter började hon mer och mer använda kurta salwar (indisk byxa och långskjorta), medan hon nu ofta har på sig jeans och t-shirt.
Den extrema fattigdomen ser vi mindre och minde av. I början när vi var här och så sent som bara för fem, tio år sedan var det faktiskt extremt många tiggare på gatorna. Så fort vi gick ut mötte vi hemlösa människor och ofta kvinnor som bar på små barn och som bad om pengar eller mjölk till deras spädbarn. De är ett fåtal idag. Gatubarn som många gånger var väldigt drogpåverkade såg vi väldigt många av förut varje dag, medan det idag är förhållandevis ovanligt. Det var faktiskt enormt många gatubarn precis överallt i stan innan. Nu är de nog både färre och mer omhändertagna av myndigheter och olika typer av organisationer. Det sägs att det finns många fler shelters för gatubarnen idag.
En annan sorglig syn som mötte oss en hel del för bara tio år sedan var sjuka, förlamande eller spetälskedrabbade människor som liksom bara låg på gatan. Jag minns i början hur obehagligt det var att i trånga utrymmen passera människor med spetälska som låg på gatan. Jag minns att jag höll hårt i mina två små söner så att de inte skulle kunna snubbla och ramla över dem. Inte en enda gång har vi sett detta i år. På något sätt tas de numera om hand och får vård.
Renligheten är påtagligt mycket större. Innan samlades människors sopor i högar på gatorna. Man lade ut soporna på kvällen så att personen med sopcykelvagn kunde hämta dem nästföljande morgon. Idag kommer de fortfarande på cykel, men sopgubben har en visselpipa så när han visslar springer man ut och lämnar sina sopor direkt till honom. På så sätt ligger det inte längre stora sophögar på exakt varje gata stora delar av dygnet. Det är väldigt mycket trevligare på gatorna idag än bara för tio år sedan. Vidare, folk skräpar ned i allt mindre utsträckning. De verkar inte lika frekvent slänga sitt skräp rakt ned precis där de råkar stå för tillfället, utan fler och fler verkar istället slänga det på avsedd plats. Några offentliga soptunnor ser vi emellertid fortfarande ännu inte tyvärr, men på något sätt finns det inte alls längre lika mycket skräp på gatorna längre. Dessutom städas och sopas visst gatorna nu för tiden. Skulle ju aldrig ha hänt förut! Då sopade man själv lite precis utanför sin egna lilla butik eller restaurang. Att gå runt i stan förut kunde många gånger vara riktigt förfärligt pga alla sopor som låg överallt. Så är det alltså verkligen inte idag. Ganska rent och fint och det är inte massa döda råttor som ligger på trottoarkanterna längre och som mina söner förut råkade stampa på lite då och då. Floden genom stan är fortfarande otroligt skräpig, men jag tror minsann att den var betydligt värre tidigare.
Toaletter kunde man ju knappt gå in på för tio år sedan. Inte på privata och absolut inte på offentliga. Inte ens på flygplatsen eller på schyssta restauranger var det anständigt inne på toaletterna. Nu är de väldigt mycket renare. Även om de ofta fortfarande stinker en hel del, så finns ansatsen till att de skall vara rena och fräscha. Olika vänner som vi hälsar på hemma hos varje gång vi är här, har det också väldigt mycket renare hemma hos sig nu än bara för ett decennium sedan. Särskilt inne på deras toaletter.
Fler och fler får rinnande vatten hemma hos sig. Våra goda vänner som vi alltid bor hemma hos hade ju inte alltid rinnande kranvatten fram tills för förra året. Nu har de rinnande vatten i kranen dygnet runt och dessutom lite halvvarmt ibland om solen har skinit på solpanelerna.
När bli besökte The Step allra första gången på hösten 2009, tyckte vi att de hade det så smutsigt så vi ägnade en hel del av den vistelsen då åt att prata med personalen om vikten av renlighet. Vi började med att verkligen storstäda och i princip visade personalen hur man gjorde. Vi har roliga foton från när vi skurade Steps äckliga toalett samt när vi samlade alla barnen och all personal för att tillsammans städa på området runt vår byggnad. På den tiden slängde folk bara ut sitt skräp genom fönstret. Vi försökte förbjuda flickorna att göra det, men det tog några år innan de slutade helt med det. Sannolikt först när andra nepaleser också började upphöra med det och när de började prata mer om det i skolan. Christian och jag tillsammans med våra vänner, personalen och tjejerna orsakade stor uppståndelse när vi städade runt om Stepbyggnaden den gången. Folk från hela kvarteret kom och tittade på oss medan vi plockade skräp och fyllde sopsäck efter sopsäck. Vår yngste son var då bara ett år gammal, men Rista bar omkring på honom medan vi andra städade. Grannarna tyckte vi var mycket märkliga och den inhyrda sopgubben på cykel skrattade åt hans extrajobb den dagen. Vidare, när vi skulle städa inne på Step, kunde vi inte ens köpa rengöringsmedel inne i centrala stan. Vi behövde ta en taxi ut till det tjusiga shoppingcentret där västerlänningar handlade för att få tag på ordentliga rengöringsmedel. Inne i stan fanns det endast vanlig tvål, som de använde både till kropp, disk och tvätt. När jag volontärarbetade på ett barnhem 2003 var nog mitt mest frekventa uttryck ”hatt dhoni” (tvätta händerna, som jag sa till barnen hela tiden) samt ”sobin” (tvål), eftersom jag köpte det i mängder. Försäljaren i kvartersbutiken var överlycklig, eftersom han plötsligt sålde väldigt mycket mer tvål än innan jag dök upp i det området. Hur som helst, vanliga rengöringsmedel var, som sagt, svårt att få tag på för elva år sedan och krävde lite extra ansträngning. Idag säljs det olika typer av rengöringsmedel i vartenda litet hörn. Och idag när vi besöker Step, är det verkligen mycket renare! Alltså mycket renare och rengöringsmedel använder de också. Sen om de fortfarande väljer att diska och tvätta i kallvatten låter vi vara osagt. Vi har försökt förklara många gånger att det blir renare med varmt vatten, men personalen har varit lite skeptiska till det tidigare. Vi har åtminstone en heater på Step numera, så det är i alla fall enklare idag att använda varmvatten när de inte längre behöver koka vattnet.
En annan stor skillnad idag jämfört med för endast tio år sedan är att det numera för det mesta finns ström 24 timmar om dygnet. Ibland och med ganska stor regelbundenhet försvinner det fortfarande det några timmar, men inte som tio planerade timmar i sträck som det gjorde för tio år sedan. Då var det alltså planerade power cut för att spara den gemensamma mängden elektricitet som fanns i landet och man kunde läsa i tidningen vilka klockslag ens område skulle vara utan elektricitet. Det var, minst sagt, riktigt jobbigt att vara i Nepal under dessa år när de hade det så väldigt bekymmersamt med elektricitet. Idag är det, som sagt, färre elavbrott och när de väl infaller har fler och fler egna generatorer i takt med att fler och fler har råd att införskaffa det. Så ett elavbrott är inte lika jobbigt idag som för ett decennium sedan.
I takt med att människor fått det bättre ställt, äter de också mer hälsosamt och det är betydligt mindre både socker och salt i maten idag. Förut var allting extremt salt och väldigt mycket sött serverades på olika sätt. Framförallt dricker de mycket bättre vatten idag. Förut kokade de flesta endast sitt vatten, men nu är det fler och fler som har har möjlighet att dessutom filtrera det. Att dricka både kokat och filtrerat vatten innebär att man håller sig mycket friskare. Så att numera ta emot ett glas vanligt ”chisso pani” (kallt vatten) och dricka det är inget konstigt alls. Det är för det mesta numera både kokat och filtrerat och absolut inte farligt att dricka. Det skulle vi aldrig, aldrog ens övervägt att göra för några år sedan.
Ett annat tecken på att välståndet har ökat radikalt är den stora, och mindre roliga, ökningen av trafik. För tjugo år sedan var det enkelt att ta sig fram med bil på gatorna genom stan, medan det idag är trafikstockningar och kaos precis överallt. Många fler har numera råd med en egen motorcykel eller t o m en egen bil. Förut var idet väldigt få privatpersoner som ägde en bil. Nu gör t o m några av våra nepalesiska vänner det, även om de i princip aldrig verkar användas. Avgaserna har ökat galet mycket och det är, som jag tidigare nämnt, ganska ovanligt att se Himalaya från stan pga smog. Dock är skillnaden under denna resa att vi sett fler elektriska fordon. De små tuk tukarna som för tio, femton år sedan gick på någon hemsk diesel och spydde ut svarta stora avgasmoln verkar numera samtliga istället gå på el. Den dåliga luften är fortfarande inte så illa som i Delhi eller Peking, men fortfarande bedrövlig och det beror ju trots allt på den lyckliga omständigheten att fler och fler människor har fått det bättre ställt.
Så visst märker vi att världen har blivit bättre, som Johan Norberg här visar. Åtminstone har den definitivt blivit det i vårt kära Nepal. Under denna resa har vi pratat särskilt mycket om alla viktiga och oviktiga förändringar vi noterar och häromdagen sa vår elvaårige son att han ser fram emot när han kommer tillbaka hit om tjugo år så att han också kan göra samma jämförelser som vi gör nu. Och visst har han rätt! Det kommer nämligen att fortsätta förändras. Till det bättre, det är jag övertygad om.
