I Nepal

En helig man ovan, sadhu. Han har vigt hela sitt liv åt att tillbe Guden Shiva. Sadhun går runt och lever på allmosor, sover vid olika tempel och röker cannabis som de får gratis av staten.


Nedan två bilder på sophanteringen. Tidigt på morgonen kommer människor på sop-cykeln och samlar ihop soporna som folk har slängt i kontrollerade högar mitt på gatorna. Papperskorgar eller soptunnor existerar inte, utan på kvällarna slänger man bara ut allt på sin gata och sedan på morgonen kommer sop-cykeln. Någon form av sortering verkar ske blandsoporna. Några grå runt bland soporna nämligen och sorterar om det lite grand verkar det som.


På tidiga morgnar tvättas det överallt och det är ganska härligt att gå igenom tvätt-områdena. Man samlas runt en brunn och tvättar tillsammans.

I fredags kväll hade vi disco med dans och sång. Som vanligt, varje år, kämpar de tappert med att lära mig dansa som en superstar från Bollywoods hindi-filmer. Hopplöst fall även på denna konst, men attans så roligt ändå!

Fredagsmys med ett stort korg-fat fullt med popcorn.

Så blev vi tvungna att springa iväg och köpa läsk också. Fredagsmys!
I två timmar non-stop dansade vi. Kl 19 var vi alla helt slut och vi satte oss och tittade på en lång hindifilm, som ju alla handlar om exakt samma sak: ett par som blir förälskade, men där föräldrarna har planer för ett arrangerat bröllop. Tre timmar handlar det om kärlek kontra traditionen om arrangerade bröllop. Filmerna är fulla av drama och oändligt många vackra sånger och danser. Samtliga filmer har ett lyckligt slut nämligen att det unga förälskade paret tar sitt förnuft till fånga och slutar vara kära och istället gifter sig med den som föräldrarna har arrangerat…

För flera år sedan skickade våra goda vänner från Bjärred, Patrik och Anna-Karin, med oss några Pippi-dockor till tjejerna. De leker fortfarande med dem, men de har fått lite nya kläder. Denna Pippi till vänster har numera en hindi/nepalesisk sari på sig istället!:-)

Igår hade vi så vansinnigt roligt ihop! De lärde mig hur man skall posera framför kameran för att se ut som en riktigt vacker Bollywood-stjärna från hindi-filmerna! De instruerade in i minsta detalj och vi skrattade så in i norden åt mina hopplösa försök… Hopplöst fall liksom!:-)

Som sagt; hopplöst fall:-)

Några svenskar vänner är i Nepal samtidigt som jag och igår fick de följa med till Step och träffa tjejerna. Det var en väldigt trevlig stund!

Det är svårt att ladda upp bilder på bloggen nu. När väl internet fungerar, finns det ofta ingen ström och ibland har min dator då laddats ur… Allt blir komplicerat när det endast finns ström några timmar om dagen. Jag har knappt duschat sedan jag kom hit, eftersom det blir otroligt dåligt tryck i ledningarna när det inte finns någon ström pga någon motor som inte fungerar då. Att då fylla den vanliga dusch-hinken med vatten tar ofantligt lång tid. Varmvatten är ju bara inte att tänka på!:-)

Tjejerna är i skolan mellan kl 10 och 16. Egentligen längre eftersom de har obligatorisk samling kl 9.30 så ur vårt perspektiv skulle vi säga att skolan de facto börjar kl 9.30 och inte kl 10.00 när den faktiska undervisningen börjar. Vidare, är det flera av tjejerna som har extra-undervisning mellan kl 16 och 18 nu inför final exams, som börjar nästa vecka. De är ganska trötta nu, eftersom de inte haft en enda ledighet sedan jordbävningen i april förra året. Skolorna var stängda i över en månad efter jordbävningarna och därför har de tagit igen det nu med att ha undervisning även på public holidays. Sex dagar i veckan i skolan sedan maj 2015!

På dagarna när de är i skolan, träffar jag vänner och bekanta och dricker te i mängder. Detta år har ju alla haft förfärliga historier att berätta om jordbävnings-månaden förra året när marken gång på gång gungade och skapade och när det under en månads tid var två oerhört kraftiga skalv och oändligt många efterskalv. Varje enskild historia har berört mig så starkt och många tårar har runnit dessa dagar. Kathmandu klarade ju sig relativt bra, men byarna utanför staden kollapsade ju fullständigt och de flesta som är i huvudstaden kommer från någon by utanför. Så många, många hemska och sorgliga historier. Igår var det förresten en jordbävning här. 4.1 på Richterskalan.

När jordbävningarna väl slutade, gick det några månader och sedan stängde Indien gränsen till Nepal under fem månader och för ett land som importerar exakt allt därifrån, blev det oerhört problematiskt. Det blir brist på det mesta och hela hösten var förfärligt svår här. Det svåraste var nog att gasolen tog slut och folk tvingades laga mat över öppna eldar och eftersom det inte finns mycket skogar runt omkring här, var det även svårt att få tag på ved. Barnhemmet hade en eldstad på terassen där Neru lagade all mat över öppen eld. Även om Indien nu har öppnat gränsen igen är det fortfarande shortage of gas, så många lagar fortfarande mat över öppen eld. Barnhemmet köper nu dyr gasol på den svarta marknaden, men igår tog jag några svenska vänner till en ganska fin restaurang som jag varit på i 15 år och de hade nu en mindre meny än vanligt pga att de inte lyckats få tag på gasol och istället lagade all mat över öppen eld. Fantastiskt gott ändå!

Ikväll skall vi ha Bollywood-disco på barnhemmet och det är alltid superkul! Vi sjunger och dansar och poserar framför mobilkameran i timmar!:-)

Varje morgon samlas alla elever i skift på den pyttelilla gården. De ber, gör morgongymnastik, sjunger nationalsången och gör en hygienkontroll. De äldre eleverna hjälper till och håller lite i det hela. Det ser festligt ut när de äldsta eleverna går runt och inspekterar de yngre; tittar om de har rena händer och kläder och så att inget är söndrigt.

De går i skolan mellan kl 10 och 16, men samlingen börjar kl 9.30 och eftersom det är obligatoriskt skulle vi säga att skolan de facto börjar kl 9.30 och inte kl 10.00 då den faktiska undervisningen börjar.

Idag gick jag upp tidigt på morgonen och var på Step redan kl 6.45. Jag drack morgonteet med tjejerna och sedan lekte vi, gjorde läxorna och tittade på bilder i min telefon:-) De börjar också göra sig i ordning inför skolan; det tar sin tid med skoluniform, putsa skol-skorna och göra två flätor i håret vilket är en regel att alla flickor måste ha. De tycker det är väldigt konstigt när jag berättar att i Sverige har vi inte skoluniformer och det finns inga regler på hur håret skall vara. De brukar förundras över mina söner som har ganska långt hår. I Nepal måste alla pojkar vara riktigt kortklippta i skolan,

Alla hjälps åt med att förbereda frukosten, som man äter ca 8.30. Vi skulle snarare kalla det för en rejäl middag, eftersom det alltid är massa ris, linssås, currygönsaksröra, andra grönsaker och ibland friterade grönsaker till (pagoda).

Susma skalar potatis.

De stora tjejerna tar stort ansvar på många olika sätt.
För flera år sedan när tjejerna inte kunde någon engelska och jag hade svårt för att på nepalesiska förklara att “i Sverige äter man inte så otroligt kryddstark mat”, så kunde jag på nepalesiska endast säga “chili sheina”, vilket betyder att det inte finns chili i Sverige. Det var liksom mitt enda sätt att förklara att jag inte klarade deras extremt kryddstarka mat, så nu gör de alltid lite mildare mat när jag är på besök och så hör jag dem alltid fascinerat mumla att i Sverige finns det minsann ingen chili:-) De vet ju att jag förstår en hel del nepalesiska så de säger de på ett vänligt sätt:-)

‘En annan sak som är lite rolig, är att de är otroligt förvånade över att mina 15 år gamla kurta salwar (indiska/nepalesiska kläder: byxa med lång skjorta) fortfarande inte är särskilt slitna. De tror ju att jag använder dem varje dag hemma i Sverige. Jag försöker på nepalesiska säga att hemma använder jag aldrig kurta salwar och de ser helt överraskade ut!:-)